jag vet att det är någonting jag ofta har sagt, men om sanningen ska fram så kan det ha varit inbillning. det vet jag dock att det inte är nu. jag saknar dig mer än vad jag någonsin gjort förut.
i två år fanns du vid min sida, två jävla år. du fanns alltid här. vi gjorde allt tillsammans, och jag saknar det. jag saknar att somna bredvid dig, att hyra film med dig, äta godis med dig. allt det vardagliga som vi alltid gjorde, det saknar jag.
nu har det gått lite mer än ett år sen, och fortfarande minns jag allt som om det vore igår. hur du lovade att alltid älska mig, mig och ingen annan. och hur du frågade vem som älskade dig mest. jag, svarade jag utan någon som helst tvekan. tusen varv runt saturnus. och jag visste att jag alltid skulle göra det. vi var gjorde för varandra. vi hade hela livet framför oss tillsammans, och jag var beredd att offra allt. men tiden gick, och lögnerna viskade. vi tappade det. det, som vi aldrig lovat att tappa, tappade vi. som om det inte vore värt någonting. såhär i efterhand är det lätt att vara efterklok. "vi borde ha kämpat mer". men kunde vi verkligen det? nej, vårat liv tillsammans var sedan länge förstört och inget i världen kunde rädda oss då. det berodde inte på kärlek, för den var fortfarande stark. det var tilliten och förtroendet som svek.

hur mycket jag än har önskat dig ont, så ska du veta att innerst inne är du det du alltid har varit för mig - störst. den största kärleken av dom alla. jag kan säga med gott samvete att jag aldrig kommer älska någon som jag älskade dig. du betydde allt för mig, och du betyder fortfarande mycket. nu har vi båda två gått vidare med våra liv, på varsitt håll som dock inte är långt ifrån varandra. och om du en dag lyckas förstå vad jag alltid har velat få dig att förstå, så finns jag här för dig. den dagen kan du och jag bli vi igen. för innerst inne vet vi båda att vi är gjorda för att leva tillsammans. jag älskar dig fortfarande tusen varv runt saturnus

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

hshahahha bitchez

såhär ser jag ut just nu, usch... måste lägga mig snart!!

I natt känner jag mig så kall och ensam. Jag sitter och ser hur länge jag mått dåligt. Det har snart gått två år sen jag började skriva om vårt eländiga historia. Varför ser jag ingen slut på det, ingen ljus i slutet av det här mörka tunneln? Och änn...