4 månader av saknad, men spelar det längre någon roll? vi orkade inte slåss, det var bortom vår kontroll. jag såg dig fortsätta själv, med alldeles för snabba steg. jag såg dina drömmar sakta lossna från mitt liv. du lämnade mig ensam, och självklart blev jag rädd. jag glömde bort att andas, för att andas utan dig var svårt. plötsligt var jag själv, utan någon att luta mig bakåt på, utan någon som tog emot mig när jag föll. och det gick tidvis bra, ibland har jag känt att jag duger. tills de dagar då allt man byggt upp revs ner, och man fick börja om på ruta ett igen.
men dagar gick, månader gick och idag har det gått ett år. jag har undrat många nätter hur det kunde bli såhär fel? hur vi, som lovade att alltid älska, gick skilda vägar? hur du och jag, som alltid skulle vara vi, till slut gav upp? men många nätter har jag också fått svar på de frågorna. även om svaren ibland är för få, och frågorna för många, har jag förstått att man ibland måste ge upp för att gå vidare i livet. om det var fel vet jag inte, och det kommer jag antagligen aldrig få reda på heller. faktum är att jag inte ens vet om jag skulle vilja veta det? gjort är gjort, det blir aldrig vi igen, men vi har åtminstonde våra minnen kvar. och minnen är viktiga, för utan minnet av dig, är 2 år av mitt liv tomma. 2 år utav mitt liv var du. jag har lovat mig själv att aldrig säga det igen, men sanningen var den att du var mitt liv och mitt allt. aldrig tänker jag någon bli det igen, men man måste göra misstag för att lära sig av dom.
som sagt, 4 månader har gått sedan den dagen vi gick olika vägar, och flera år kommer att gå. jag vet inte mycket, för jag orkar inte tänka på det, men det jag vet är att du kommer alltid att vara speciell för mig. jag kan inte säga att jag alltid kommer att älska dig, för det kanske jag inte kommer. men jag gör det idag, och som det känns så kommer jag göra det ett rejält tag framöver. du var allt älskling, men nu är du bara en del.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

hshahahha bitchez

såhär ser jag ut just nu, usch... måste lägga mig snart!!

I natt känner jag mig så kall och ensam. Jag sitter och ser hur länge jag mått dåligt. Det har snart gått två år sen jag började skriva om vårt eländiga historia. Varför ser jag ingen slut på det, ingen ljus i slutet av det här mörka tunneln? Och änn...