jag förstod bara det som var vårt, det som var vårt som inte längre finns. du har förstört allting vi någonsin haft, allt vi byggt upp, alla minnen, ja allt, är som bortblåst. jag stog upp för dig, jag fanns där, när ingen annan gjorde det. jag trodde på dig, sa att allt skulle lösa sig, fick dig att vilja bli en bättre människa, när alla sa att du inte kunde förändras. du fick mitt förtroende, igen, men du kastade iväg det som så många gånger förr. jag lovar dig att det här var sista gången du svek mig. jag har insett att alla har haft rätt hela tiden, du har inte förändrats och du kommer aldrig att göra det heller. du är och förblir den du alltid har varit. trots att jag avskyr den människan, så kan jag inte låta bli att minnas alla de stunder vi haft tillsammans, jag kan inte låta bli att sakna vår tid. och nej, jag kan inte låta bli att alltid älska dig. jag vet att jag kommer att göra det. jag menade det när jag sa till dig. älskling, jag kommer älska dig tills dagen jag dör.
synd bara att det inte räcker till för dig.

hur bra det än verkar vara, så slutar det aldrig lika bra. ni kanske inte tror det, och jag klandrar er inte, för det trodde inte jag heller, men se vart jag står nu. man tar folk för givet, tror att vad som än händer ska de alltid finnas där, litar på deras löften som egentligen inte betyder någonting, och tillslut så älskar man dem, vilket är det största misstaget man kan göra. lär dig att från början alltid stå på egna ben, låt aldrig någon annan ta dig dit du vill komma själv, och det viktigaste av allt: bli aldrig beroende av någon så mycket att du vill leva utan den personen. lita aldrig på någons löfte om att aldrig lämna dig, för någon dag står du där, själv, utan den du trodde var ditt allt.  egentligen är det ganska simpelt: allting slutar i tårar och ett fuckat hjärta.

4 månader av saknad, men spelar det längre någon roll? vi orkade inte slåss, det var bortom vår kontroll. jag såg dig fortsätta själv, med alldeles för snabba steg. jag såg dina drömmar sakta lossna från mitt liv. du lämnade mig ensam, och självklart blev jag rädd. jag glömde bort att andas, för att andas utan dig var svårt. plötsligt var jag själv, utan någon att luta mig bakåt på, utan någon som tog emot mig när jag föll. och det gick tidvis bra, ibland har jag känt att jag duger. tills de dagar då allt man byggt upp revs ner, och man fick börja om på ruta ett igen.
men dagar gick, månader gick och idag har det gått ett år. jag har undrat många nätter hur det kunde bli såhär fel? hur vi, som lovade att alltid älska, gick skilda vägar? hur du och jag, som alltid skulle vara vi, till slut gav upp? men många nätter har jag också fått svar på de frågorna. även om svaren ibland är för få, och frågorna för många, har jag förstått att man ibland måste ge upp för att gå vidare i livet. om det var fel vet jag inte, och det kommer jag antagligen aldrig få reda på heller. faktum är att jag inte ens vet om jag skulle vilja veta det? gjort är gjort, det blir aldrig vi igen, men vi har åtminstonde våra minnen kvar. och minnen är viktiga, för utan minnet av dig, är 2 år av mitt liv tomma. 2 år utav mitt liv var du. jag har lovat mig själv att aldrig säga det igen, men sanningen var den att du var mitt liv och mitt allt. aldrig tänker jag någon bli det igen, men man måste göra misstag för att lära sig av dom.
som sagt, 4 månader har gått sedan den dagen vi gick olika vägar, och flera år kommer att gå. jag vet inte mycket, för jag orkar inte tänka på det, men det jag vet är att du kommer alltid att vara speciell för mig. jag kan inte säga att jag alltid kommer att älska dig, för det kanske jag inte kommer. men jag gör det idag, och som det känns så kommer jag göra det ett rejält tag framöver. du var allt älskling, men nu är du bara en del.

jag vet att det är någonting jag ofta har sagt, men om sanningen ska fram så kan det ha varit inbillning. det vet jag dock att det inte är nu. jag saknar dig mer än vad jag någonsin gjort förut.
i två år fanns du vid min sida, två jävla år. du fanns alltid här. vi gjorde allt tillsammans, och jag saknar det. jag saknar att somna bredvid dig, att hyra film med dig, äta godis med dig. allt det vardagliga som vi alltid gjorde, det saknar jag.
nu har det gått lite mer än ett år sen, och fortfarande minns jag allt som om det vore igår. hur du lovade att alltid älska mig, mig och ingen annan. och hur du frågade vem som älskade dig mest. jag, svarade jag utan någon som helst tvekan. tusen varv runt saturnus. och jag visste att jag alltid skulle göra det. vi var gjorde för varandra. vi hade hela livet framför oss tillsammans, och jag var beredd att offra allt. men tiden gick, och lögnerna viskade. vi tappade det. det, som vi aldrig lovat att tappa, tappade vi. som om det inte vore värt någonting. såhär i efterhand är det lätt att vara efterklok. "vi borde ha kämpat mer". men kunde vi verkligen det? nej, vårat liv tillsammans var sedan länge förstört och inget i världen kunde rädda oss då. det berodde inte på kärlek, för den var fortfarande stark. det var tilliten och förtroendet som svek.

hur mycket jag än har önskat dig ont, så ska du veta att innerst inne är du det du alltid har varit för mig - störst. den största kärleken av dom alla. jag kan säga med gott samvete att jag aldrig kommer älska någon som jag älskade dig. du betydde allt för mig, och du betyder fortfarande mycket. nu har vi båda två gått vidare med våra liv, på varsitt håll som dock inte är långt ifrån varandra. och om du en dag lyckas förstå vad jag alltid har velat få dig att förstå, så finns jag här för dig. den dagen kan du och jag bli vi igen. för innerst inne vet vi båda att vi är gjorda för att leva tillsammans. jag älskar dig fortfarande tusen varv runt saturnus

nu skiter jag i det här, orkar inte bry mig om vad folk tycker längre. allt är skit, livet saknar för tillfället mening, tragiskt men så är också sanningen. är så trött på att vara den personen som jämt ska vara glad och positiv, för just varken är jag eller kan jag vara den personen. jag har slutat att hoppas att allting kommer bli bättre, och jag har slutat att tro att den här jävla ångesten kommer försvinna. jag börjar sakta men säkert inse att det här sitter i för resten av livet och det är det som skrämmer mig mest. att aldrig riktigt kunna leva utan att alltid behöva vara rädd för att när som helst bli påmind om vad för fel val man gjort i livet, och hur man kunde hamna där man hamnade. DET är sorgligt.

jag har under många år levt i en falsk värld och försökt vara en person som jag egentligen inte är. hittills har jag klarat det, men nu orkar jag inte mer. så här, mina vänner, har ni den riktiga karin, trasig, förstörd, rädd och trött.

när ska allt förändras? allt jag vill är att få vara riktigt riktigt lycklig, om bara för en dag. känna att "nu är de bra, nu jävlar mår jag bra". när ska jag få känna den känslan? okej, visst, jag är inte olycklig. jämfört me vissa har jag ingenting att klaga på. i själva verket vet jag ju inte ens själv vad de är som är fel, men någonting är de som inte är rätt, så mycket vet jag. vissa tillfällen känns allt perfekt, men så plötsligt är de något som påminner om allt. allt som har varit, allt som har sårat under så lång tid, allt som borde ha hänt som men aldrig hände, och allt som aldrig borde ha hänt men som hände ändå. de är sånna saker som får mitt annars så lyckliga jag att må dåligt. och då måste jag fråga mig själv: hur ska jag någonsin komma över det? hur ska jag komma över det som jag redan borde ha kommit över vid de här laget? shit happends, jag om någon vet väl de. och jag om någon kommer också över saker, skitsaker, och går sedan vidare. men om man inte vill gå vidare? hur fan gör man då? om jag inte vill glömma, inte vill glömma dig, och inte vill glömma de som har hänt, hur ska jag gå kunna glömma att någonting nånsin har hänt? de har hänt, och hur mycket vi än båda vill, antagligen av olika anledningar, vill glömma de, så går de inte. visst, jag kommer komma över både dig och allting som har hänt, men när? de sägs att tiden läker alla sår, men tiden går samtidigt som jag själv har stannat. hade jag kunnat ta tillbaka oss till var vi var hade jag gjort de, men de är försent nu. så förlåt mig. förlåt för de gånger jag var me dig och förlåt för de gånger jag kanske sårade dig, förlåt för de gånger de hände saker som inte borde ha hänt. och förlåt, förlåt för att du aldrig sagt förlåt till mig. förlåt förlåt förlåt, men du är fortfarande den jag älskar.

jag saknar någon. någon, just det. någon.
jag saknar dig. jag skulle gjort allt för att få vara hos dig nu. få ligga bredvid dig, få känna att jag är den enda för dig. få älska dig. få vara din och bara din, tills nästa dag, då jag vet att det är över. varför? jag bad inte om det här, men jag fick det ändå och jag vet inte om det är bra eller dåligt. jag vet att det var bra, och innerst inne hoppas jag nog att det blir bra, men det vet jag att det aldrig blir. du och jag är en omöjlighet, förbjuden kärlek kallas det visst?
ja, min vän, det är förbjuden kärlek. omöjlig kärlek. kärlek på avstånd, men trots allt, så är det kärlek. det är en kärlek mellan två personer, men som aldrig kommer att få tillkännages. kanske är det lika bra? jag vet inte.
hur som helst. jag saknar dig, återigen. jag saknar dig varje gång du pratar med mig, och jag saknar dig varje gång du har pratat med mig. jag saknar dig varje gång jag träffar dig, för jag vet att jag inte kommer träffa dig på länge igen. jag skulle gjort allt, men inte ens allt är tillräckligt.
en sak du borde veta är att det var inte meningen, det var aldrig meningen att älska dig. och jag vet att det inte var meningen att du skulle älska mig tillbaka, men det vet jag att du gjorde. så jag ber om ursäkt för att jag ställt till det för dig, det var aldrig meningen, det var aldrig meningen att dyka upp i ditt liv och det var aldrig meningen att det skulle bli såhär. så du, älskade älskade du, förlåt mig och förlåt dig själv, för det vi gjorde var inget fel, det som hänt är inget fel. nej, det som har hänt är inget annat än kärlek. och det sägs att kärlek är det bästa som finns? nej, det är det inte, snarare tvärtom. men samtidigt, är det såhär kärlek ska kännas, så ge mig det, jag hade inte velat vara utan det, och jag ångrar ingenting. du är ett minne för mig, ett starkt minne och du kommer alltid vara ett minne. jag tackar dig för det, och jag tackar dig för de stunder du gjorde till minnen. och tillslut tackar jag dig för att du tog mig till kärlek, du gav mig kärlek och du lät mig ge kärlek. tack för det.

hej och välkommen till världens sämsta jag. allt går åt helvete och det är ingen annans än mitt eget fel. jag har sårat och svikit den personen som betydde allra mest för mig, den person jag aldrig skulle vilja leva utan. den personen jag aldrig kan leva utan. den personen jag lovade att aldrig svika. den personen jag hade den absolut starkaste vänskapen som jag antagligen någonsin kommer att få känna på. den personen som alltid fanns där för mig, trots att alla andra stack. den personen som skulle gråta med mig, istället för att försöka trösta mig. den personen som jag skulle offra allt för. den personen som jag älskar lite mer än vad jag älskar alla andra.
jag hoppas du förstår att om jag hade haft något annat val hade jag valt det, men gjort är gjort och thats it. jag svek dig, dig som jag lovat att aldrig svika, svek jag. jag kan ha förstört allt nu, och har jag det kommer jag aldrig att förlåta mig själv. bara tanken på att "du och jag mot världen" inte ska finnas mer får mig att gråta. låt allt bli som förut och jag lovar dig att det ska bli bättre än så. våran vänskap är för stark för att brytas här. jag ber dig, från djupet av mitt hjärta, att förlåta mig för det jag gjort. och om du inte gör det, så ska du komma ihåg att det finns ingen som jag någonsin hade kunnat älska såhär mycket som jag älskar dig.

min vän, ta min hand och låt mig ta dig till tryggheten igen. låt mig få dig att må bra, låt mig få torka bort dina tårar som jag själv fått att rinna. låt mig få dela den smärtan du bär på, eller låt mig få ta den ifrån dig. låt mig få dela den ensamhet du känner, eller låt mig få ta den ifrån dig. låt mig få vara hos dig nu, låt mig få hålla din hand och jag lovar dig att jag aldrig tänker släppa den. låt mig få be om ursäkt för allt jag gjort och låt det förlåtas, för tro det eller ej, men jag kommer alltid att finnas här för dig. <3