jag orkar inte mer, jag ger upp nu på riktigt.

'Förlåt för den jag är. Förlåt för att jag finns. Förlåt  för att jag försökte göra dig lycklig. Förlåt för att jag ville se dig le. Förlåt för att jag ville vara din. Förlåt för att det blev som det blev. Förlåt för att jag aldrig dög för dig, även om jag förstökte. Förlåt för att jag inte var din drömtjej. Förlåt för att jag ville vara lycklig med dig. Förlåt för att jag ville ha en framtid med dig. Förlåt för att du fick mig att må såhär.  Förlåt för att jag hatar mig själv. Förlåt för att jag kom in i ditt liv. Förlåt för att jag är så störd. Förlåt för att jag är så äcklig&ful..... jag kommer aldrig mer skriva längre, nej här tar allt slut, vill inte minnas någåt

mitt liv men ändå inte mitt, jag har alltid varit svag för kärlek och dess små detaljer som följer med i det paket vår tid valt att kalla förhållande. Alltid velat ha någon slags trygghet att falla tillbaka på, någonting som alltid finns till hands under ensamma nätter och mörka dagar. Men just nu känns allt det där bara besvärligt, onödigt och väldigt långt borta. Inte behövde väl jag en pojkvän, egentligen – visst var mitt liv nog uppbokat? Skola, kompisar och egen fritid, ja för i helvete, jag kan inte ens ta hand om mig själv, hur skulle det se ut om jag försökte ta hand om någon annan också? Katastrof, helt klart. Ändå var jag på väg hem till pojken mitt hjärta slog mest för, ändå pirrade det sådär härligt välbekant i magen, och nej, det var inte för att bussen guppade eller för att den körde i en överdriven hastighet, det var någonting annat.

Bussen skenade förbi landskap som endast tycktes utgöra en bakgrund till flickan tankar. Tankar om livet, döden och kanske främst den där pojken, som nu nästan brändes och stack till i pojkens hjärta. För visst var hon kär, riktigt ordentligt dessutom, men hur skulle hon någonsin våga berätta eller visa det för honom när hon visste att allting kunde försvinna så snabbt. Rädd för att bli sårad var hon definitivt, tidigare förhållanden hade nött hennes hjärta och hjärna ordentligt, var han verkligen värd allt slit? Det var frågan som grodde i flickans huvud när bussen saktade in mot Frejgatans busshållplats.

Bussen började få upp sin fart igen, allting stannade till för några sekunder, och in klev en pojke en pojke som var i samma ålder som flickan. Han hade en vit sjal på sig runt sin smala hals som bar upp ett vackert ansikte. Hans hår var brunt, ögonen grön/gråa och hade den där sällsynta glimten som antyder att ögonen reflekterar själen. Ögonpar efter ögonpar fästes på pojken allt eftersom han tog sig längre bak i bussen. Det var som om en ängel just klivit på bussen, som om ingenting annat fanns. Flickan och pojken utbytte ett par blickar, men inga hälsningsfraser.

Jag visste att han skulle komma på här, det är just typiskt. Nog för att det var 2 år sedan, och nog för att det bara höll i en månad, men det var första gången det var på riktigt för mig – första gången jag var kär. Första gången alla fjärilar i magen flydde och hela livet plötsligt fick ett sken av kärlek över sig. Första gången då allting i livet kändes möjligt och tillgängligt, ingenting var för svårt att ta sig igenom med den där känslan i kroppen. Då fanns det inget tvivel om att jag var kär, allting var bara så självklart. Att vi skulle sitta i solen och äta glass vid slagsta var självklart, liksom att vi skulle spendera helgerna tillsammans i Antons rum, Anton och jag var lika självklart och givet som att solen byter av månen och vice versa. Men allting har ett slut antar jag, även solen och månen. Han och jag hade definitivt ett slut, ett slut som gjorde lite mer ont än vad själva kärleken hade gjort mig gott. Ja, jag minns det nästan som igår han berättade för mig att han hade hittat en ny, en ny tjej som han tyckte lite mer om, som han kunde träffa lite mer och som var ett år yngre än honom. Själv var jag så kär att jag nästan inte visste hur jag någonsin skulle kunna komma upp ur min säng efter vad han hade sagt. Jag stängde ute hela livet och ville aldrig mer vara en del av det. Det var visserligen ett par år sedan, men såren satt kvar och hade nog blivit ärr. Ärr som jag nog aldrig riktigt kommer bli av med, som nog alltid kommer påminna mig om honom, om alla sömnlösa nätter och alla frågor som aldrig fick svar. Den där ångesten över allting som aldrig blev gjort, eller aldrig fick sin chans att bli förverkligade ligger kvar i mig, och snart kanske allting kommer igen.
 
Bussen tog sig vidare, precis som flickans dagdrömmar. Utanför såg hon par som höll i hand, kysste varandra och log. Det var vår utanför flickans fönster, kärleken låg i luften. Fåglarna bjöd till sång, paren till dans och molnen var sedan länge borta från himlen. Allting hade börjat andas igen, allting hade fått mer luft i sig och alla pockade på uppmärksamhet, just för att våren var kommen.

Fåglar kvittrar så högt om våren, undrar om det är för att de vill ha uppmärksamhet av motsatta könet, eller bara för att dom kan kvittra? Kanske är det en kombination, kanske bara för uppmärksamheten. Jag skulle nog lära mig att kvittra vackrast av alla fåglar i hela eskilstuna, så alla hanor skulle vara intresserade av att ha mig som parningspartner. Fast jag har aldrig varit någon vidare kvittrare, det har alltid andra varit bättre på. Som det där tonårsdiscot för två år sedan när jag satt ensam kvar medan alla andra var ute på dansgolvet, dansandes med varandra som om ingenting annat i världen existerade än just det ögonpar som för stunden befann sig i blickfånget. Som om det inte alls fanns en flicka vid namn Karin som satt alldeles avsides med sin finaste klänning, plattat hår och stulen parfym över halsen. Men det fanns det, jag satt där hela kvällen, fast för ful, för kort och för annorlunda för att fånga deras uppmärksamhet. Jag är två år äldre nu, men den där flickan lever fortfarande kvar i mig, för jag har inte blivit vacker, inte lång och jag är fortfarande långt ifrån vad någon skulle kalla normal. Jag duger egentligen inte till någonting mer än att skriva dikter, drömma och ta mig igenom sömnlösa nätter med hjälp av porr, musik och böcker – och vem fan vill kunna det?

I takt med att bussen tog sig allt närmare flickans sluthållplats kände hon hur hjärtat började slå allt tyngre slag. Hon kände hur svetten började närma sig, hur ångesten började ta över makten. Tankarna flög omkring som aldrig förr, och sakta började tusen ursäkter för att vända om byggas upp. Hans minnen som redan många gånger spelats upp tycktes idag göra extra ont, särskilt som hon faktiskt nog ändå skulle bli krossad av den pojkens hon nu var kär i. Bussen tog sig förbi Centralen uppe vid Eskilstuna. Från den lilla utsikt som ges kunde man se hela vägen bort till Slussen och om man tittade rakt ner mot marken såg man på vänster sida tågräls, flera spår och ett tiotal tåg.

Jag vill inte gärna, men jag minns det så klart när jag är här om kring. Honom  närvaro blir påtaglig som en andedräkt i nacken, för det var just här vi skildes åt, inte på ett frivillig vis, utan på värsta möjliga. Han tog sitt liv just här, för nästan två år sedan. Jag kan verkligen inte hålla tårarna borta, inte ens när jag sitter på en buss går det. Att åka tåg är förvisso värre, särskilt som det var snart två år på dagen nästa vecka. Jag kommer aldrig glömma det där telefonsamtalet innan han hoppade, hur han skrek om sin pappa, sin mamma och hela sin barndom. Hur hans tårar verkligen gjorde det svårt för honom att prata. Mina försök att lugna honom med var förgäves, för vad fan kan ord göra mot en barndom med slag, övergrepp och knark?

”Älskling, hör du mig?” Inget svar, bara tunga andetag tillsammans med våldsamma snyftningar.
”Älskling, vad gör du just nu? Mår du bra?” Fortfarande bara snyftningar.
”Kom hit istället, jag gör te, ja, jag köpte sånt där te du har pratat om. Vi kan använda dom där kopparna du tycker är så söta. Kan du inte gå därifrån?”
”Nej, allting är föresten Karin, jag har sett för mycket, och ikväll gjorde hon det igen, igen karin! Hon gjorde det igen, efter allt hon har sagt…” Orden försvann, tonades bort till förmån för en flod tårar.
”Herregud, men du, snälla ta dig därifrån. Jag lovar att allting blir bättre imorgon, att allting kommer se lite ljusare ut. Som den där gånge vi låg ensamma i den där parken mitt i natten och kollade på stjärnorna. Det är stjärnklart i natten, vi åker dit igen och bara är! Bara du och jag och en miljard stjärnor.”
”… jag vill inte se fler stjärnor, jag vill inte se fler ansikten eller parker. Inga fler tårar eller höghus… Jag står på bron över rälsen nu…”
” Hjärtat, gå ner där ifrån nu. Genast. Du anar inte hur mycket jag älskar dig, du anar inte hur lycklig jag är som har dig – som har dig, världens finaste pojkvän. Snälla, stå inte för nära kanten, snälla… kom hem…”

Helvete, jag kunde förhindrat allting, vad folk än säger, jag kunde varit med honom den kvällen, jag visste att han mådde sämre än vanligt och att han faktiskt inte borde vara ensam hemma med sin pappa. Jag kunde gjort skillnad, men det gjorde jag inte.

Minnen jagar alltid ikapp oss, oavsett om det är stora eller små så kommer de alltid finnas hos oss, de kommer alltid att finnas i vår samtid. Oavsett om det var trettio eller ett år sedan de var aktuella så kommer minnen påverka våra beslut. Ibland kan minnen ta överhanden när det kommer till riktigt viktiga beslut, vare sig det handlar om att hoppa framför ett tåg, för att ens pappa plågat en genom en hel barndom eller om det handlar om att trycka på stoppknappen en hållplats tidigare än man egentligen borde eftersom minnen från förr fortfarande är för starka. Det sista alternativet låg nu mycket nära till hands för karin.

Jag orkar inte med detta mer, jag orkar inte med mig själv, mitt liv eller kärlek, minst av allt kärlek, i slutändan måste någon gå ur det hela som förlorare. Kärlek är ingenting för mig antar jag. Om jag går av nästa kan jag vända och ta nästa buss tillbaka, annars måste jag träffa honom, eftersom han har för vana att vänta på mig precis vid busshållplatsen. Så, nu har jag tryckt, ingen återvändo, eller snarare, bara återvändo. Det känns bra, jag har aldrig varit gjord för kärlek ändå. Inte som det där paret ute i parken jag såg innan jag åkte. De går i den där parken varje dag, och har väl gjort det i snart tio år, om inte mer. Varje dag, hand i hand, trots att damens ben blir sämre för var år och dag går aldrig mannen framför, utan precis bredvid, i samma takt som hon. Ibland på sommarn sitter de i samma park på en röd-vit randig filt som mannen alltid lägger ut innan damen sätter sig ner. När de har satt sig ner öppnar alltid mannen en flaska cider, ibland rycker damen till sig flaskan när hon tycker mannen öppnar för långsamt eller när hon tycker han gör fel. Jag brukar alltid skratta då, för det är roligt att se att folk som har hållit ihop större delen av livet fortfarande inte kommer helt överrens, men ändå klarar sig väldigt bra. Att man trots sina små skavanker ändå hittat någon som står ut med dessa en hel livstid, det är inte bara roligt, utan även imponerande. Imponerande hur man kan hitta någon som står ut med en så länge, och att hitta någon att stå ut med. Det finaste är ändå när de väl lyckats korka upp cidern, fyllt glasen, skålat och druckit lite, då tittar de alltid på varandra, ler, precis som om tiden stått still i sextio år, och sedan pussar han henne på kinden, varpå hon skrattar och stöter undan mannen, som även han skrattar och ler. Allting som om tiden stått still och de fortfarande var 17 och livrädda för livet.

Om jag nu hittar någon som står ut med mig. För den aspekten måste också vävas in i hela bilden. Jag är inte någon ängel, jag är inte perfekt eller ens nära perfekt. Men å andra sidan är nog ingen perfekt, och inget par står nog ut med varandra såvida de inte är beredda att kämpa, offra tid och hjärta för kärleken. Att de där paret går i parken varje dag är inte någon tillfällighet, och säkert inget som gick över en natt. Nej, kanske man behöver en hel livstid för att hitta den rätta, kanske det behövs några världskrig och regeringsbyten innan man slutligen kan gå hand i hand över en park varje dag. Förhoppningsvis blir vägen dit en värdefull resa, fylld med lycka, kärlek och omtanke, men även allt det där andra, som jag är så rädd för nu. För livet är nog inte svart eller vitt, inte ens de rätta, de bästa, förhållandena är nog enkla att ta sig igenom. Även de har förmodligen sina svårigheter, om man har tur är det just dessa svårigheter som stärker förhållandet, stärker relationen och kärleken. Om så är fallet, ja, då har man nog hittat riktig kärlek – och då är kärlek värd allt slit

nej nu ska jag inte skriva mer, vi hörs imorgon ciaao!

Jag har grävt ett hål och ramlat i den själv.
Luften börjar sina och blir svårare att andas
Kom och hitta mig snälla.
Det har aldrig känts så förr
Det har aldrig känts rätt innan dig
Det är lättare sagt men svårare att gå vidare 
Jag saknar dig mer än jag borde
Mer än jag trodde kunde sakna dig
Kan inte ens sluta tänka på dig
Jag vet inte om du är rädd men tror det
Det vackra men läskiga med att bli kär i dig är
att aldrig veta om du också blir kär i mig
Jag kan inte sluta älska dig ännu
Och jag som hatar telefonsamtal
Men jag önskar nu att du ringde mig
Tanken av att vara ensam är
lika svårt som att vara ensam

Känns som den här natten blir kallare och aldrig dag. Under stjärnorna ligger jag och kramar om migsjälv. Vaknar med den främliga känslan av att du kanske ligger bredvid mig. Vaknar, tittar omkring och ser ingen. Jag frågar migsjälv låg du under samma himmel och kanske vakade över mig från distans? Min bästa vän, kunde det vara du? Jag hatar att erkänna det men jag kände din närvaro under natten. Kanske för att för hundra elfte gången drömde jag om dig. Men när jag vaknar med hunger för din kärlek och närhet, söker igenom stan för att se alla de ställen du och jag brukade vara. Men du finns ju inte på någon av de platser. En röst i mitt huvud säger, fast det är svårt att erkänna, att nu finns bara jag. Du är inte den enklaste personen jag lärt känna och varit med. Det är svårt för oss att visa våra riktiga känslor för varandra. Vissa säger att jag borde släppa dig och gå vidare. Men fortfarande känner jag att om det finns bara en enda tjej i världen som skulle kunna ge sitt liv för dig, hur svårt det än är att erkänna, skulle det vara jag. När hela världen är tokigt, alla splittras och ett liv med dig verkar inte vara möjligt längre. Så finns bara en röst som försvarar du och jag. Jag letar och letar efter var den rösten kommer ifrån. Men det är nog bara min egen röst. Svårt att erkänna men det är nog sant, så sant.

Fan, nu skiter jag i allt
Varför ska jag stanna kvar
Det enda jag får är massa värdelösa svar
Ni säger; "ja, det kommer ordna sig, du kommer att må bra"
Jag vet ni bara ljuger för att få mig stanna kvar
Jag fattar inte varför, fan, ni älskar inte mig
Ni beter er som en låga som har brunnit utan eld
Jag har försökt så många gånger
Jag har väntat på tiden
Men orkar inte längre, ser ni inte att jag lider?
Snälla, ta mig här ifrån
Bort från denna värld
Till en plats där allt är underbart och ingen har besvär
Jag går under varje dag men jag försöker att va glad
Nu slutar jag försöka det blir ändå aldrig bra
Det känns som det är slut nu
För jag orkar inte mer
Gud lyssnar inte på mig
hur mycket jag än ber
Mina tårar är för många, har förvandlats till blod
Kanske vore det bäst om bara lilla fia dog

Fly away, and please take away the pain
Don't go back, to the shadows
Fly away, and please take away the pain
Don't go back, to the shadows

Varför ljuger du för mig, har du kollat på min själ?
Då vet du hur mycket skit, jag där inne bär
I mitt innersta rum finns bara djupa sår
Tiden läker ingenting, det har ju gått flera år
Jag står på min bro och tittar ner emot rälsen
Jag tänker; ska jag hoppa? och jag får en klump i halsen
Det känns som allt är över nu, som om jag är på botten
Livet är ett spel och jag fick nitlotten
Allting känns så värdelöst vill bara komma bort
Bort till andra sidan av himlen eller nåt
bara känna en känsla av lycka igen
Bara kunna vara glad och skratta igen
Det fanns en tid då jag älskade mitt liv
Men nu är ingenting som förr, inget är sig likt
Jag önskar att jag aldrig fötts, nu vill jag bara dö
Jag duger aldrig till nånting vad jag än gör

Fly away, and please take away the pain
Don't go back, to the shadows
Fly away, and please take away the pain
Don't go back, to the shadows

Jag betyder ingenting så vem fan skulle bry sig
Om jag försvann en dag, nej, ingen skulle sakna mig.
Ni skulle ha det bra och slippa mina problem
Det känns som allt som händer, det är bara mitt fel
Jag älskar dig mamma, men vad ska jag ta mig till
Att komma här ifrån är ju det enda jag vill
Det är hemskt att må så här
Det finns inget man kan göra
Fortsätt bara att kämpa är det enda man får höra
Det är svårt att vara stark och hålla modet kvar
Ska jag leva eller dö
Har jag ens något val
Vill åka till himlen och stanna där föralltid
Aldrig komma tillbaks till denna fuckdup tid
Jag är hatad av så många men älskad av få
Jag älskar mina vänner, min familj och så
Ni har gjort så mycket för mig och nu vill jag tacka er
Jag ska ta mitt eget liv när ni inte längre ser

jag kanske trodde för mkt jag kanske tog och överdrev
men det kändes så rätt hur kan det då vara fel
jag förstår ingenting nu men försöker för din skull
du ville inte såra nån men du har gjort det nu
var det något fel på det sättet som jag var
vill kunna kalla dig min iallafall för en dag
jag fick inte ens en chans att visa känslorna jag har
men du ska veta en sak jag skulle alltid stannat kvar
aldrig göra dig besviken aldrig tänka på att såra dig
du är så underbar och betyder mycket för mig
men nu är det som det är och det är inte som jag vill
men bara du e lycklig ska jag inte säga till
för mina känslor för dig nu de är inte lika riktiga
för bara du mår bra är jag glad det viktiga
jag hoppades på oss men det blev inte så
men en enda sak måste jag få dig att förstå
att allt som jag sa till dig det var så äkta
och ingenting på jorden få det att ändras
kanske är jag dum som tror jag duger för dig
men ärlighet varar längst du är det finaste som hänt mig